Den kemiska krigföringen utvecklades under första världskriget. Man har försökt förbjuda det i internationella avtal men i t.ex. kriget mellan Irak och Iran under 1980-talet och i Syrienkonflikten år 2013 har man använts kemisk krigföring.
På bilden ser man tyska soldater under första världskriget med gasmasker och en luftvärnsmaskingevär. Bilden är tagen ur en amerikansk bok och har en engelsk text som säger bland annat att gevären skjuter projektiler i snabb takt och används i ett område som har giftgas.
Under första världskriget användes kemisk krigföring med giftgaser som tårgas, senapsgas, klor och fosgen. För att skydda soldaterna utvecklade man också gas- eller skyddsmasker och alla brittiska soldater hade denna som standardutrustning från och med sommaren 1915. Av dem som dog i första världskriget var det ca fyra procent som dog av giftgasattacker. Vid sidan av bråd död orsakade giftgaserna stor psykologisk skräck bland manskapet då fienden kunde när som helst skicka ett giftmoln obemärkt över motståndarens ställningar. Å andra sidan kunde vinden vända och orsaka skador på den egna sidan, men ett sätt var att skjuta granater med giftet som sedan utsöndrades nära fiendens ställningar.
Fransmännen var de första som experimenterade med tårgas på västfronten år 1914, men tyskarna var snabba på att använda olika giftgaser och att utveckla vidare denna form av krigföring. Tårgas användes i inledningen av kriget, men under vintern märkte tyskarna att tårgasen frös i köldgrader då man försökte använda detta vapen på östfronten nära Warszawa.
I januari 1915 använde tyskarna klor mot fransmännen. När vinden var lämplig skjöt man ett moln mot fienden. Försvararna valde att fly men tyskarna kunde inte erövra ställningarna på grund av att molnet stannade i ställningarna. Klorgasen var ett synligt moln i grågrön färg och kunde upptäckas av fienden, men om man andades in gasen förstördes vävnderna i luftrör och lungor och orsakade död genom kvävning. Det spred panik men man kunde också skydda sig genom att doppa en trasa i vatten eller urin och hålla den framför näsa och mun. Snart tog man också gasmasker i bruk.
Fosgen och senapsgas var färglösa och kunde inte upptäckas. Senapsgasen introducerades sommaren 1917 vid Ypres i Belgien av tyskarna. Den orsakar skador på kroppsdelar som utsatts för den, slår ut immunförsvaret, förstör synen och orsakar på sikt cancer. Senapsgasen användes mycket ända fram till krigsslutet år 1918. Områden som darbbats av senapsgas var otillgängliga en lång tid eftersom gasen kunde finnas kvar i t.ex. vegetationen. Senapsgasen fryser också i minus tretton grader. Om soldater hade varit ute i kylan kunde gasen bli fast i kläderna och när de kom in i värmen i skyttegravarna kunde kläderna och senapsgasen tina, vilket orsakade skador på hud, ögon och andningsorgan.
Adolf Hitler drabbades också av en senapsgasattack på västfronten då han var korpral i den tyska armén. När Tyskland kapitulerade år 1918 låg han på sjukhus och kurerades på grund av de skador som han hade i synen. Hitler återhämtade sig från de fysiska skadorna men var ursinnig över att Tyskland kapitulerat i kriget.
Efter första världskriget försökte man förbjuda kemisk krigföring i internationella avtal. I andra världskriget använde man veterligen inte så mycket kemisk krigföring. Trots allt finns en del fall då kemisk krigföring använts efter första världskriget, t.ex. i kriget mellan Irak och Iran under 1980-talet då Saddam Hussein använde kemiska attacker mot sina fiender. Det finns också uppgifter på att det skulle ha använts kemiska vapen i Syrienkonflikten år 2013.
Text: Mikael Björk
Källa: Allt om vetenskap: Historia, artikel om första världskriget (5-2013).
Bildkälla: Wikimedia Commons, 22.8.2013.