På bilden ser man Umayyadmoskén i Damaskus. (AP Graphics Bank 2000.)
När Profeten Muhammed dog år 632 hade han inte sagt något om vem som skulle efterträda honom.
Man valde nu Abu Bakr till kalif eller "ställföreträdare för Guds sändebud". Abu Bakr var far till Muhammeds favorithustru Aisha. Likt Muhammed hörde Abu Bakr till Quraishstammen. Vissa beduinstammar hade gjort uppror efter Muhammeds död men Abu Bakr lyckades besegra dessa och ena den Arabiska halvön.
Abu Bakr avled år 634 och efterträddes av Omar. Omar var också svärfar till Profeten Muhammed via en annan av hans fruar. Omar har ansetts vara en moralisk och stark regent som levde på ett enkelt vis fastän han var kalif. Det var under hans tid som regent (634-644) som islam spred sig till ett stort område och man har betraktat hans regenttid som ett av de största inom kalifatets historia. På den här tiden behärskades det muslimska samfundet (umma) av ett kalifat.
Omar mördades år 644 av en kristen persisk slav. Ett sexmannaråd inom Quraishstammen valde Othman från famlijen Banu Umayya till kalif. Othman har ansetts vara en svag regent som anställde sina egna släktingar till guvernörer. I och med att släktingarna sattes på viktiga poster uppstod det så kallade Umayyadkalifatet. Under Omars tid sammanställde man Koranen till en skrift. Tidigare hade man reciterat Muhammeds uppenbarelser från minnet och från olika texter men under Omars tid skrev man ned Koranen i 114 suror eller kapitel. Omar mördades år 656, vilket ledde till ett inbördeskrig mellan muslimerna.
Kronologi av arabiska expansionen:
634: bysantinska kejsarens trupper besegras utanför Jerusalem.
636: araberna erövrar Damaskus i Syrien.
637: sasanidiska Persiens huvudstad Ktesifon (i dagens Irak) erövras.
638: Jerusalem erövras.
639: Egyptens tur.
651: Sasanidernas Persien kollapsar.
681: araberna når Atlantkusten.
711: erövringen av Iberiska halvön börjar (Spanien och Portugal).
712: araberna kommer till Indusdalen i öst.
På 700-talet drabbade också arabiska och kinesiska arméer samman. Arabernas islamiska välde hade expanderat till de centralasiatiska stäpperna och hotade Kina.
En orsak till den snabba expansionen var de beridna krigarnas snabbhet. I ökenförhållanden stred de med att rida på sina kameler och kunde ta sig snabbt och oväntat igenom ökenlandskap.
Dessutom hade Persien och Bysans stridit och tröttat ut varandra då araberna anlände med sina arméer. En del av perserna och bysantinerna bytte sida och stred på arabernas sida. En del araber hade anställts av både perser och bysantinare sina arméer och en del av dessa bytte sida då araberna erövrade Mellanöstern.
I Bysans hade man också på kyrkomötet i Kalkedon år 451 bestämt att Jesus hade två naturer, en gudomlig och en mänsklig. I Syrien och Egypten fortsatte en del kristna att vara så kallade monofysiter. Dessa trodde att Kristus hade en natur. Monofysiterna förföljdes av bysantinarna. När araberna kom till Syrien och Egypten välkomnades dessa av lokalbefolkningen. Araberna erövrade också stora delar av Mindre Asien och hotade Konstantinopel ett par gånger. Araberna erövrade tidvis Kreta och krävde tribut av Bysans.
Det finns en missuppfattning om att araberna skulle ha tvångsomvänt de kristna och judiska befolkningarna. Detta är en myt. I själva verket fanns det inga planer på att göra detta, eftersom araberna betraktade sig själv som de enda möjliga muslimerna ursprungligen. Man härskade över de nya erövringarna med hjälp av arméer och lät lokalbefolkningen behålla sina samfund och lagar, förutsatt att dessa erkände arabhärskarnas överhöghet och betalade skatt till dem. Med tiden övergick en del av befolkningen till islam och samhällena islamiserades sakta.
I Persien hade befolkningen kring år 1000 övergått nästan helt och hållet till islam, men det persiska språket förblev befolkningens modersmål och Persien arabiserades inte. (Öhrnberg)
Egypten är ett exempel där kristna och judar fortsatte att leva sid vid sida med muslimerna. Däremot arabiserades språket väldigt fort det den forna koptiskan försvann som ett talat språk ungefär vid 1200-talet. Däremot är fortfarande ca 10 procent av Egyptens befolkning i dag koptiska kristna. Judar har också levt i Egypten och andra muslimska länder men efter att Israel skapades efter andra världskriget har deras situation blivit jobbigare i en del länder. (Lindholm; Öhrnberg.)
Text: Mikael Björk
Foto: AP Graphics Bank 2000.
Källor: Kaj Öhrnberg, Islamin kulttuuri 1998 (red. Palva & Perho);
Sture Lindholm: Orient: möten med islam och den arabiska kulturen, historia för gymnasiet kurs 6 2006.