På bilden ser man en väggmålning av korsfarare från 1200-talet i ett kapell i Frankrike. Okänd konstnär. (YLE:s arkiv, fotograferat 2009.)
Korstågen anses ha fått sin början på ett kyrkomöte år 1095 i Clermont i Frankrike. Då uppmanade påven Urban VI de kristna att befria det heliga landet, det vill säga Jerusalem med omnejd som härskades av muslimerna.
Orsakerna till denna uppmaning var inte enbart religiösa. Kristna pilgrimsfarare hade kunnat färdas till det heliga landet genom de arabiska rikena, så det var inget problem. Man hade också idkat handel med muslimer i viss mån och varor från Orienten hade i viss mån nått Europa.
Kring år 1000 hade seldjukiska turkarna trots allt bildat ett rike som hotade Bysans ortodoxa kristna rike. Kejsaren i Konstantinopel bad de kristna i väst om hjälp och nu såg påven i Rom antagligen en chans att kunna förena de två kristna kyrkorna. Dessa hade delats slutligen år 1054. Dessutom var de seldjukiska turkarna inte lika toleranta mot kristna pilgrimsfarare och tillät inte handeln passera västerut genom deras områden.
Påven uppmanade alltså de kristna i väst att göra en väpnad pilgrimsfärd. Man talade inte om korståg då, denna benämning togs i bruk på 1700-talet. Kristna samalades i Konstantinopel med 5000 riddare och 30000 fotsoldater. Det första korståget satte igång igenom bysantinska områden mot Syrien och Palestina år 1096. Med det latinska ordspråket "Deus vult" eller "Gud vill det" tågade man mot Jerusalem.
Striderna var blodiga och när man nådde Jerusalems portar hade armén reducerats till 120 ryttare och 10000 fotsoldater. Slutligen lyckades de kristna med att storma Jerusalem och inta staden efter att ha beskjutit murarna med katapulter. Enligt samtida kristna källor (t.ex. Gottfrid av Boullion) massakerade de kristna civilbefolkningen i staden. Muslimer och judar mördades coh det står i kristna källor att blodet flödade längs gatorna. Varken barn eller kvinnor skonades.
De kristna etablerade feodala riken i Palestina och Syrien enligt europeisk modell. De som åkte till det heliga landet var delvis religiöst övertygade krigare, men också män som inte hade möjligheten att ärva någonting i Europa. Därför åkte dessa till Mellanöstern för att vinna land och egendom. Vid sidan av dessa grupper fanns det alla möjliga deltagare och lycksökare.
De kristna kom i stor grad från Västeuropa och muslimer kallade dessa ofta för "franker" eftersom en stor del kom från Frankrike. Även folk från bl.a. England, Tyskland och Italien deltog. Den kanske kändaste nordbon var Sigurd Jorsalafarare från Norge som deltog i korstågen (Jorsala = Jerusalem). De kristna ansågs vara barbariska och deras vanor var snuskiga i jämförelse med arabernas och muslimernas kultur som var på en högre nivå. De kristna trivdes bra i de palats som muslimerna byggt och kom i kontakt med nya kryddor och nyttoväxter som bomull och socker. Muslimerna använde lakan vilket var nytt för européerna.
I viss mån lyckades man göra avtal med muslimerna och idka handel. För de italienska städerna innebar detta ett uppsving handelsmässigt. De italienska städerna och framförallt Venedig försåg de kristna rikena med vapen och förnödenheter och fick monopol på kryddhandeln med Orienten. Detta bidrog till senmedeltidens utveckling till en renässanskultur.
Desutom kom de kristna i konstakt med en kultur som var högrestående än deras egen. Idéer och varor hämtades från Mellanöstern tillbaka till Europa. Araberna hade också bevarat och översatt grekisk litteratur vilket man i kristna medeltida Europa glömt bort. Inte endast araberna utan också de ortodoxa bysantinarna hade en del antik grekisk litteratur bevarat och sålunda kom man också i kontakt med de bysantinska grekiskspråkiga källorna. Dessa kontakter bidrog också till utvecklingen av renässansens uppkomst senare.
Efter första korståget 1096-1099 gjordes ett par till. De kristna rikena behöll sina ställningar ungefär i 90 år. De muslimska rikena var ganska splittrade, men under den mytomspunne kurdiske ledaren Salah ad-Din (Saladin) lyckades msulimerna förena sina styrkor och ta tillbaka Jerusalem år 1187. De kristna fick behålla en smal kustremsa vid Medelhavet som bas för obeväpnade pilgrimsfärder. Saladin som blivit en hjälte i muslimsk litteratur grundade ayyubiddynastin som regerade i Egypten ända till år 1250.
De kristna fortsatte att föra krig och det tredje korståget ordnades åren 1189-1192 från Västeuropa med Tysklands kejsare Fredrik Barbarossa (notera Hitlers namngivning av operation Barbarossa "korståget mot bolsjevikerna"), Frankrikes kung Filip II August och Englands regent Richard Lejonhjärta. Detta slutade i splittring och nederlag för de kristna.
Ett fjärde korståg ordnades också, men detta nådde aldrig fram till det heliga landet. I stället gjorde man på Venedigs initiativ år 1204 ett plundringståg mot bysantinarnas huvudstad Konstantinopel. Detta har grekisk-ortodoxa kristenheten aldrig förlåtit de västliga katolikerna. Venedig och de italienska städerna fick fotfäste i Konstantinopel och kunde vinna på handeln på Svarta havet och i östra Medelhavet. Bysantinarna lyckades kasta ut inkräktarna efter en tid men återhämtade sig aldrig riktigt. När osmanska turkarna erövrade Konstantinopel 1493 ansåg en del att det var bättre att vara undersåte till muslimerna än "latinarna" som plundrat staden 1204.
Ännu år 1212 gjordes ett barnens korståg ett "barnens kroståg" från väst mot det heliga landet. En skara av barn vandrade till Medelhavet. Ënligt vissa böcker blev dessa fångatagna och sålda som slavar, medan en del böcker hävdar att detta inte är sant och att barnen dog av utmattning. I vilket fall som helst blev barnens korståg helt misslyckat och visade tecken på att korstågens tid började vara förbi.
År 1291 föll de sista korstågsrikena i Mellanöstern. Korstågens slutliga misslyckande underbyggde påvens och katolska kyrkans auktoritet och skapade en viss misstro mot katolska kyrkan i Europa, vilket banade väg för nya uppfattningar och en skepsis mot kyrkan. Impulserna från Mellanöstern och korstågstiden skapade också nya impulser för Europa som banade för en ny tid.
I den islamiska världen har korstågstiden inte varit en särksilt stor händelse i historieböckerna. I litteraturen har begreppet för korståg "salibiyya" en mycket negativ klang. Detta används i retoriken och t.ex. då brittiska och franska turpper landsteg i Suez år 1956 under Suezkrisen talade Nassers regim i Egypten om att dessa utförde ett "korståg". Samma sak gjorde Saddam Hussein i första golfkriget då amerikanerna förde krig med sina allierade mot Irak. Hussein förliknades med Saladin. Även Muammar Gaddafi talade om att amerikanerna utfört salabiyya då dessa år 1986 bombade Libyens huvudstad Tripoli. När George W. Bush efter den 11 september 2001 började tala om ett "korståg" kan man räkna med hurdana reaktioner detta väckte i islamiska världen.
Text: Mikael Björk
Foto: YLE:s arkiv, fotograferat 2009 (okänd fotograf).
Källor:
Tom Gullberg & Sture Lindholm: Labyrint 1: 2006.
Sture Lindholm: Orient: möten med islam och den arabiska kulturen, historia för gymnasiet kurs 6 2006.
Irmeli Perho, Islamin kulttuuri 1998 (red. Palva & Perho).
Skrutkowska et al. (red.): Människans genom tiderna 1997.