Det arabiska språket

Det arabiska språket är ett semitiskt språk och nära besläktat med hebreiska och amhara som talas i Etiopien. De semitiska språken hör till den afro-asiatiska språkfamiljen så som berberspråken i Nordafrika och koptiskan i Egypten.

Största delen av de europeiska språken - så som svenskan (men inte finskan!) - hör till den indoeuropeiska språkfamiljen. Arabiskan hör alltså inte till de indoeuropeiska språken.

Det finns däremot andra språk i Mellanöstern som hör till de indoeuropeiska språken. Persiska eller farsiska som talas i Iran hör till de indoeuropeiska språken tillsammans med svenska, tyska, engelska, italienska, franska och ryska. Turkiska hör till de turkiska språken som också är en skild språkfamilj som skiljer sig från den afro-asiatiska och indoeuropeiska språkfamiljen.

I och med att islam började sprida sig från och med 600-talet från Arabiska halvön spreds det arabiska språket. Ursprungligen talades arabiska på den Arabiska halvön före islams uppkomst. Det första skrifterna på arabiska härstammar troligen från 300-talet, men det arabiska skriftspråket fick sin utformning vid islams uppkomst.

Koranen är utgångspunkten för den klassiska arabiskan som är grunden för det arabiska skriftspråket. Detta studeras av de flesta muslimer. Muslimerna utgör ca en miljard människor, men endast en femtedel, det vill säga ca 200 miljoner människor, talar arabiska som modersmål.

Talad arabiska består av en uppsjö av olika dialekter. En person som kommer från Marocko förstår nödvändigtvis inte en person från Jemen som talar sin dialekt av arabiska. Därför kan man säga att de flesta araber är tvåspråkiga, i och med att de lär sig sitt talspråk och det klassiska arabiska skriftspråket.

Muslimer som talar farsiska eller turkiska språk som modersmål lär sig också ofta klassisk arabiska för att kunna recitera och läsa Koranen på dess ursprungsspråk.

Arabiska skrivs från höger till vänster och har i dag 28 konsonanttecken. Man märker inte ut korta vokaler (förutom i vissa undantagsfall som barnböcker).

I och med att islam spreds började man också skriva persiska, urdu, turkiska och malajiska med arabiska bokstäver. I Turkiet började man från och med år 1928 använda latinska bokstäver efter att Kemal Atatürk kommit till makten i landet.

De siffror som vi skriver med i västerlandet kallar vi för "arabiska siffror". Dessa kom via araberna till Europa under 1200- och 1300-talen och började ersätta de romerska siffrorna. I arabiska kallas dessa för "indiska siffror", eftersom araberna via sina handelskontakter lärt sig indiernas talsystem med nollan och decimalen som de själv sedan tog i bruk. Arabernas ord för nollan heter "sifr" och har gett upphov till vårt ord siffra.

Några uttryck på arabiska:

Böneropen (adhan) utropas på arabiska och de gemensamma bönen uttalas på arabiska. Tillfällena öppnas med ropen: "bismillahi r-rahmani r-rahim" (ungefär: "I Guds, den Nådige Frälsarens namn").

Religiösa uttryck används också i icke-religiösa sammanhang. Televisionsnyheterna avslutas ofta med orden: "wa-s-salamu 'alaikum wa-rahmatu llahi wa-barakatuhu". (Ungefär: "Och frid för er och Guds nåd och hans frälsning.)

"Allahu akbar!"betyder "Gud är stor!" och "Bi-smi llah" betyder "i Guds namn". Dessa används ofta i religiösa sammanhang.

Den muslimska hälsningen "as-salamu 'alaikum" ("frid för er") har traditionellt tolkats som religiöst och tidigare hälsade man inte icke-muslimer med denna hälsning. Då kunde man i stället säga "naharak sa'id!" - "god dag!". "Ahlan wa-sahlan" betyder "välkommen!" och har inte en religiös koppling.

Text: Mikael Björk Foto: Rauli Virtanen 2004.

Källor: Lindholm: Orient: Möten med islam och den arabiska kulturen (Historia för gymnasiet kurs 6, 2006). Palva & Perho: Islamilainen kulttuuri (1998).